så här kan det också vara.

nu är det nästan exakt ett år sen jag först träffade J:s son för första gången. det gick väl…OK.
jag hade överlag jättemycket problem med att J fortfarande var gift (på papperet) och var allmänt nojig över hans ex-fru.
det dummaste misstaget var när jag läste på “familjeliv” och andra sajter om just sk “bonusbarn” “ex-fruar” osv.
jag hade sån ångest så att jag grät. på riktigt.
men hur blev det?

idag när sonen fyller år har vi suttit alla 4 och ätit mat och fikat. haft trevligt, skrattat och snackat strunt!
så till dej som eventuellt befinner dig där jag var för ett år sen,vill jag säga;
det BEHÖVER inte vara ångest och hemskt rakt igenom. det kan till och med vara trevligt.