Under en vecka säger min nya praktikant (en supertrevlig kvinna) vid 3 tillfällen; Jaha är du bara 32 år, ja då har du lång tid på dig att skaffa barn.
Tillslut måste jag säga det, även om jag inte är sugen på att gå in på det.
“Ja, alltså. Jag tror inte jag vill ha barn. Jag känner inget sug överhuvudtaget.” Sen fortsättningen: Jovisst jag gillar barn. Och barn gillar mig, men jag är inte sugen. Fattar inte grejen. Jag gör inte det.
Hon svarar att: “det är ju bra att vi är olika”.
Javisst är det så. Men ingen som väljer att skaffa barn behöver förklara sig. Dom får ett; Grattis!
Och DET börjar bli jäkligt tröttsamt. Dessutom föder det en osäkerhet hos mig. Som om jag kanske missar någon jag inte ens längtar efter. Som man inte kan förstå förrän man är där. Som om jag kanske kommer ångra mig när jag 45 år. Som om jag kommer dö ensam. Samtidigt, jag tror inte jag vill ha barn…
Jag ar 55 ar och har inte angrat ett ogonblick att vi inte skaffade barn – jag tror inte att det ar nagon slags garanti for lycka, tvärtom ser jag manga vanner som “valt” att skaffa barn och som uppenbarligen inte skapat sig ett bättre eller lyckligare liv an det vi lever.