Imorse funderade jag över en sak. Vissa människor lever verkligen i sina känslor, hela tiden. Alla problem
ständigt närvarande och alla dagens intryck silas genom deras känslor. En och annan överreaktion kan ske.
Sen verkar det finnas dom som gräver ner sina problem. Kanske inte allra längst ner i ryggsäcken men dom syns och känns inte konstant. Dom levererar på jobbet, dom har koll, dom visar inget utåt och om dom gör det, så är det med förnuftiga ord. Sen kan det där dom gömt i ryggan hoppa ur lite när som.
och då dealar dom med det, eller?
Men vad är egentligen bäst? Vilka klarar sig bäst? Vilka mår bäst?
Man ska ta tag i problemen när dom dyker upp..ut med ilskan när den kommer. Inte bära omrking på skit, det gör en ledsen. :)